Röda Sten

Reseberättelser

Resan till Istanbul – minnen av en stad 2007-10-27--11-03

En okristlig tid att börja en resa! Redan före klockan fyra på natten lämnade vi våra hem för avfärd till Istanbul. Ett sällskap på 42 personer med ett gemensamt mål – den tionde
Konstbiennalen. Åtta dagar i Istanbul, den enda stad i världen som ligger i två kontinenter, Europa och Asien. Och så mycket mer vi fick se och uppleva än bara konst.
Yagis Samanci, vår kunnige ciceron bland de oräkneliga sevärdheterna i den myllrande staden, mötte oss redan på flygplatsen. Ett triumfkort för oss var att han hade bott i Sverige under ett antal år och behärskade svenska språket och den svenska kulturen med bravur. Denne med humor begåvade man tog oss med på en glädjefull bildningsresa i Istanbul som översteg alla våra förväntningar.

Vi bodde på ett bra hotell alldeles i närheten av den stora shoppinggatan Istiklâl Cadessi.
Första dagen efter vår ankomst startade vi tidigt, vår vana trogen. Turkiet firade sin nationaldag 28 oktober och det innebar att det var svårare än vanligt för vår buss att komma fram i den kaotiska storstadstrafiken. Röda fanor och Atatürks porträtt prydde fasaderna och gjorde att staden glödde! Det var trångt på gatorna när många av Istanbuls 15 miljoner invånare firade sin dag.

En heldagsutflykt med Istanbuls främsta sevärdheter. Vi for till Sultanahmetplatsen och tittade på Hippodromen, Hagia Sofia och Blå moskén. Historiska tillbakablickar med ritualer som ännu gäller även för västerlänningar på besök. Fottvagningen slapp vi, men skorna åkte av och sjalen på innan vi fick beträda de tjocka mattorna i moskéerna. Topkapipalatsets skimrande samlingar efter ett 470-årigt osmanskt sultanvälde. Vi vandrade bland guld, silver, diamanter, pärlemor och safirer. Trädgårdens grönska svalkade våra, av allt överdåd upphettade sinnen. Mosaikmuseet med mosaikgolv från sent 400-tal imponerande.
Båttur på Bosporen rätade ut våra geografiska funderingar angående stadens struktur.
Att glida fram över Bosporens vatten och dricka äppelte ur vackra små teglas – en lisa för själen.
Dolmabahçepalatset dit sultanerna flydde för att undkomma det tuberkuloshärjade Topkapipalatset. Ett palats med kristalltrappa, gigantiska kristallkronor, överdådiga salonger och guld, guld, guld. Sultanen finansierade den omåttliga prakten med lån från utländska banker. Vi gillade badrummet bäst med sina egyptiska alabastertäckta väggar. Där ville vi bada istället för det turistiska plaskandet som vi prövade på ett av stadens äldsta hamam.

Lunch på en välrenommerad restaurang med traditionell, turkisk god mat och med utsikt över Galatabron med sina flitiga fiskare.

En av höjdpunkterna var besöket i kyrkan Helige frälsaren i Chora. I 48 avdelningar skildrar mosaiker och fresker den bibliska historien i denna kyrka från 1100-talet.
Vi citerar Mustafa Can: ”Att vandra runt i Chora är som att vidröras av ett ögonblick som inte tillhör tiden. Som en resa i Ekelöfs dikt”.
Ytterligare en höjdpunkt - Basilikacisternerna från 500-talet. En enorm underjordisk vattencistern med 336 svagt belysta pelare som står och speglar sig i vattnet. Tillsammans med den klassiska musiken som blandades med ljudet från droppande vatten gjorde upplevelsen närmast magisk.

Vi mötte magi i en annan skepnad under taket i Orientexpressens anrika väntsal – de dansande dervischerna i sina grova yllekläder och höga hattar. En märklig och överraskande föreställning full av värdighet och fri från turistfrieri.
Ett besök hos generalkonsul Ingmar Karlsson på Sveriges äldsta beskickning Svenska konsulatet i Istanbul kändes berikande i många avseenden. Denne kunnige man tog emot oss
och gav oss en nyanserad bild av dagens Turkiet.

En kväll möter vi (som har anknytning till Alingsås) Leif Niord, kommunens f d ekonomichef i Alingsås. Nu boende sedan ett decennium i Istanbul. Vi åt meze och drack rakí på en jugendinspirerad restaurang och fick genom Leifs berättelse ytterligare en pusselbit om hur livet kan te sig i Istanbul.

En utflykt på egen hand började med en busstur ut till förorten Eyüp. Vi lotsades rätt av de alltid vänliga och hjälpsamma Istanbulborna. Eyüpmoskén – vi kände stor vördnad inför de människor som uppsökte den heligaste muslimska platsen i Europa. Luften dallrade av andlig energi. Där står vi mitt bland människor som kommit dit för att välsignas. Och vi försökte att göra oss så små som möjligt för att inte störa. Vi stretade vidare genom kyrkogården med de osmanska gravstenarna och längst upp på höjden nådde vi vårt mål; det berömda Pierre Loti kaféet.

Och tänk en annan kväll, när vi med Pirjos envishet äntligen hittade fram till ”Pamukska huset” på Tesvikiye Cadessi. Vilken glädje! Orhan var inte hemma…

Men vi var ju på Konstbiennal också… Curator för biennalen - Ho Hanru. Hans programförklaring: Samtidskonsten, vare sig den handlar om kärlek, lättja eller globalisering har till uppgift att förklara samband, skänka form åt eller resa frågor om samtiden.
Eftersom biennalen fanns på flera ställen i staden och behandlade stora samtidsfrågor krävde den sin kvinna, både att hitta fram till utställningarna och att intellektuellt bearbeta konstverken. Videoinstallationerna övervägde, somliga intressanta andra lämnade oss likgiltiga.

Ett exempel på en installation som var både vacker och tänkvärd var ”We” av Buthayna Ali med ett rum som endast innehöll en mängd gungor och ett sandtäckt golv. Varje gunga levde sitt eget liv, ibland i takt och ibland i otakt. Som livet självt.

Och så vår avslutningsmiddag tillsammans med alla de övriga, det trevliga ressällskapet. Vi åt och drack varandra till på restaurang ”Sjöjungfrun”.

Strax före avresedags, ett besök på det utsökta Peramuseet som gav oss en fulländad avslutning på vår vecka i Istanbul. Ett möte mellan öster- och västerländska konstverk i stilfull miljö.

Slutligen vill vi framföra ett stort tack till våra två medresenärer Kerstin Hamberger och Inger Ugne, för allt arbete som de lagt ner på reseplanering och service till oss övriga och som gjorde vår resa oförglömlig.

Gülegüle (hejdå, egentligen ha det så bra på turkiska)

Anna-Brita Wahlström
Birgitta Westergren Lenken