Röda Sten

2 705 BACI...*

"Att fokusera på reappropriering snarare än att kritisera stereotyper gör att vi undviker vår naturliga reaktion inför stereotyper: viljan att förneka dem, att motbevisa dem som falska och att bemöta dem som icke-sanningar som vi förhoppningsvis kan ersätta med bättre eller mer riktiga beskrivningar av det stereotypa samhället."
Ur inledningen av “Declining the Stereotype” av Mireille Rosello (1)

Sislej Xhafa är känd för sina kontroversiella och provokativa konstverk och ingrepp, som han själv kallar för ”aktioner”. I sitt konstnärskap utmanar han institutioner, fördomar och stereotyper. Xhafa erbjuder nästintill en repertoar av strategier för att motverka den likriktning som återfinns i dagens politiska retorik.

En stor del av Xhafas arbete är präglat av hans tid i Italien. Under de år han bodde där utsattes han för främlingsfientlighet och hamnade ofta i kulturella konflikter – detta i ett land som utger sig för att vara en av Västeuropas mest betydelsefulla demokratier.

Konstnären omvandlar upplevelserna från Italien i sitt konstnärskap och låter dem även påverka sina arbetsmetoder.

Många av Sislej Xhafas verk präglas av en svart humor och skärpa som visar hur stereotyperna av ”den andre” – framför allt beträffande ”legala” och illegala invandrare – är konstruerade och hur de senare används som syndabockar i maktens retorik. Flera av hans ingrepp är kliniska snitt genom den sociala strukturen och belyser den viktigaste faktorn vid skapandet av stereotyper: rädslan. I Cal-Al Sheikh (2000) utsätter Xhafa invånarna i ett samhälle för ett ”hot” genom en stor (påhittad) nyhet om att en EU-finansierad moské ska byggas mittemot kyrkan. I BENVENUTO (VÄLKOMMEN, 2000) skapar han ett omfattande land art-ingrepp på kullarna i Toscana. Ordet som traditionellt uttrycker ett varmt välkomnande är dock det sista som används i ett samhälle som styrs av rädsla. I Ali Hamadou – The businessman of the future (2002) gör han en gigantisk svart skulptur av en färgad affärsman som målmedvetet marscherar mot sin och vår framtid, men intressant nog kan skulpturen endast ses i mörker. Xhafa har även gjort verket Giuseppe (2003), en skulptur föreställande Giuseppe Garibaldi, den italienska landsfadern. Garibaldi porträtteras här som en kort och ledsam gammal man som letar efter sin beryktade häst på vilken han red när han förenade landet. Någon har troligen stulit den av honom, ihop med en del av Italiens historia.

Efter att ha levt och verkat i Italien flyttar Xhafa till New York. Samma ämnen fortsätter att genomsyra hans konstnärskap, men med en ny vinkel – en större känslighet för användningen av samma rädsla i världens så kallade största demokrati. Härifrån kan paralleller dras till ett flertal nya verk, såsom Ceremonial Crying System (2004), en kolossal vit huva som för tankarna till Ku Klux Klan, dock med tvetydiga betydelser och vatten som rinner från skulpturens ögon, som om den grät. Arbetet fortsätter med den enorma polisbatongen i When Mac Goes Black (2006) och den minimalistiska måleritriptyken If You See Something, Say Something (2006), som syftar till kampanjen med samma namn vilken dominerar det alltmer övervakade amerikanska samhället.

Xhafa använder inte bara ett uttryckssätt. Han rör sig ledigt från en kontext till en annan, arbetar i det fördolda och kombinerar stilar och fraser: fotografi, video, objekt och performance kan alla bli delar av hans ofta komplexa och gigantiska installationer. Eller så används de på ett mer diskret sätt, på gränsen till det osynliga, när konstnären bestämmer sig för att gå under jorden och möta verkligheten. I 2 705 baci... vill Xhafa undersöka det nya tankemönster som framträtt ur den aktuella politiska och ekonomiska situationen i Italien, en nation som har blivit en drömfabrik för en enda person; den italienske premiärministern Silvio Berlusconi. Det största mysteriet är dock inte Berlusconis auktoritära sätt, utan hans otroligt höga popularitetssiffror. Det är inte bara Xhafas förmåga att enkelt visualisera olika delar av dagens Italien som är intressant, utan även hans förmåga att ge oss en framtidsbild av Italien och det övriga Europa: framväxten av den auktoritära kapitalismen.

Hur lite gemensamt vi än har med Silvio Berlusconi är vi ändå delaktiga och ansvariga, som delar av det maskineri som förde honom fram, som delar av det som fick honom att växa tack vare den auktoritära kapitalismens expansiva framfart, på bekostnad av medborgerliga rättigheter och friheter.

Låt oss stanna upp en stund och begrunda tillkomsten av denne karaktär. Som den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver i sin text “Berlusconi in Teheran”:
“Berlusconi är en betydande karaktär och Italien ett experimentlaboratorium där vår framtid håller på att formas. Om vårt val står mellan tolerant liberal teknokrati och fundamentalistisk populism, har Berlusconi lyckats förena dessa två och samtidigt förkroppsligat dem båda […]. Det som gör att Berlusconi lyckas komma undan med sina vulgära manér är att italienarna ser honom som förkroppsligandet av den mytiska bilden av den genomsnittliga italienske mannen: Jag är en av er, lite korrupt, lite småkriminell med äktenskapliga problem, eftersom jag inte kan hålla mig ifrån andra kvinnor […]. Vi bör dock inte låta oss luras: bakom den clownliknande masken finns en förkrossande effektiv statsapparat och genom att skratta åt Berlusconi blir vi kanske deltagare i hans spel. En teknokratisk, ekonomisk administration med ett clownlikt yttre räcker dock inte, någonting mer behöver läggas till. Detta någonting är rädsla och det är här Berlusconis tvehövdade odjur kommer in i bilden: invandrare och kommunister (Berlusconis samlingsnamn för alla som opponerar sig mot honom, inklusive tidningen the Economist)” (2)

Detta är en paradox. För att återgå till Mireille Rosellos förslag om reapproprieringen av stereotyper som ett medel för att dekonstruera desamma, kan vi se att Berlusconi gör samma sak, men för andra ändamål. Han reapproprierar stereotypen av ”den genomsnittlige italienske mannen” och det allmänna intrycket av en svag stat, och förkroppsligar dessa i ett led att stärka sitt grepp över makten och samhället. Det verkar nästan som att Berlusconi själv har blivit konstnär och börjat använda sig av de verktyg som skapats för att motverka honom. Samtidigt, såsom Žižek påpekar, stöds maskeraden av oberoende offentliga institutioners försvagade jurisdiktion och allt svagare juridiska system – allting för att gynna den till synes gränslösa utvidgningen av Berlusconis mediala och ekonomiska imperium.

Här kommer vi tillbaka till Xhafas konstnärliga utgångspunkt i 2 705 baci.... Genom att bygga den store Silvio av sand och framställa honom som en gudom eller en tänkande Buddha (i motsats till den clown som vi normalt förknippar honom med) visar Xhafa den enda dimension som saknas från Berlusconis vanliga fjanterier – hans transcendens. Det är tydligt att sarkasmen och ironin är Xhafas starkaste vapen, men det finns någonting annat inbyggt i verket som fungerar på andra nivåer. Genom att ställa skulpturen längst bort i den stora utställningshallen och genom dess omfattande storlek, utmanar Xhafa vår inställning till Berlusconis avbild. Eftersom skulpturen visas i ett halvdunkel måste åskådaren komma nära skulpturen för att den ska bli synlig, på samma sätt som man måste gå nära andra gudomars altare. Eftersom man måste gå nära objektet förvandlas det till ett föremål för dyrkan, ett ockult objekt som redan utövar sin makt över åskådaren. Dunklet skapar nyfikenhet och du faller omedvetet i konstnärens uttänkta fälla – genom att gå fram till objektet börjar du automatiskt hylla avbilden av den person som du kanske avskyr mest. Relationen till skulpturen är dock tvetydig eftersom konstnären inte gör avkall på sin svarta humor.

Den gigantiska bysten av Berlusconi, gjord av sand och tilldelad det kärvänliga namnet Silvio, gör att åskådaren lätt brister ut i skratt, men kanske fastnar skrattet i halsen när vi inser att vi lurats att gå fram och hylla den groteska men ändå glorifierade framställningen av Berlusconi. Detta är konstnärens sätt att vädja till vårt samvete, hans sätt att påminna oss om att vi ”genom att skratta åt honom kanske deltar i hans spel” (Žižek).

Avsikten att utmana åskådaren blir ännu tydligare i relation till de andra verken i utställningen. Väl inne i lokalen måste åskådaren välja att antingen gå mot skulpturen eller att vända sig mot det andra verket, Future of Old (2001), som blinkar svagt i mörkret. Fotografiet visar en marockansk utvandrare som slumrat till på en tågstation – en väldigt oskyldig bild av någon som ska representera rädslan, en bild av guden Phobos i ett maktstrukturellt sammanhang, och samtidigt en bild av den ”sovande skönheten”. Rummet fylls samtidigt av den berömda italienska melodin Volare. Ljudet kommer från en videoinstallation med samma titel: Volare (1999), ett verk som konstnären skapade under sina tidiga år i Italien. Här ser vi Xhafa utklädd till en typisk kliché av den italienska mannen: med vaxat hår, tunn mustasch och rutig kostym, sjungande den vackra, men klichéartade sången Volare med gäll röst. Den reappropriering som Rosello skriver om utvecklar sig här i sin fulla kraft. Genom att ställa ut dessa verk på ett konfronterande sätt i rummet blir det som att Xhafa återtar rätten att reappropriera och använda de stereotyper som Berlusconi själv strategiskt använder.

Även de övriga verken faller inom samma ram: I fotografiet Again and Again (2000) visas Antwerpens filharmoniska orkester iklädd svarta rånarluvor som för tankarna till den klichéartade bilden av ”typiska” terrorister. I Skinheads Swimming (2002) simmar två skinheads som kysser varandra i den berömda italienska fontänen Fontana Di Trevi och återskapar således scenerna ur den berömda filmen La Dolce Vita (Det ljuva livet) av Frederico Fellini med skådespelarna Marcello Mastroianni och Anita Ekberg. I Beh-rang (2004) förenar den brinnande cykeln bilderna av eldens symboliska våldsamhet och renande egenskaper. Även utställningens titel är av central betydelse. Titeln 2 705 baci… refererar till en sång sjungen av en legend inom den italienska nöjesbranschen: sångaren/skådespelaren Adriano Celentano som blivit känd genom sången Ventiquattromila baci (Tjugofyratusen kyssar). Xhafa har ersatt de tjugofyratusen kyssarna med siffran tvåtusensjuhundrafem: på utställningens invigningsdag på Röda Sten, den 6 februari 2010, är detta det exakta antalet dagar som Berlusconi sammanlagt har suttit vid makten. De tre punkterna efter titeln påminner oss om att berättelsen fortsätter och att vi kanske ger honom för mycket uppmärksamhet – eller kanske är vi inte uppmärksamma nog...

25 januari 2010

Edi Muka
Intendent Röda Sten

- - -

(1)“Declining the Stereotype: Ethnicity and Representation in French Cultures”; Mireille Rosello; Dartmouth, 1a utgåvan, 15 Januari 1998

(2)“Berlusconi in Teheran”; Slavoj Žižek – London Review of Books; Vol. 31 No. 13, 23 Juli 2009

Tillbaka »