Röda Sten

Annika Eriksson. © Annika Eriksson/BUS 2007

ÄKTA VARA

Röda Sten presenterar grupputställningen ÄKTA VARA med film-och videoverk av Debora Elgeholm, Annika Eriksson, Isabell Heimerdinger, Saskia Holmkvist, Katya Sander och Carey Young. Utställningen är sammansatt av Röda Stens nya programgrupp: Henrik Andersson, Lisa Rosendahl och Fredrik Svensk.

Verken i utställningen behandlar villkoren för hur vi presenterar oss själva beroende på tid, plats och publik. Utställningen belyser hur olika sätt att vara och erkännas möjliggörs och regleras i ett samhälle där kraven på flexibilitet, social kompetens och foglighet är stora på arbetsmarknaden så väl som i privatlivet.

Denna dominerande tendens i dagens västvärld tycks uppmana oss till två paradoxala saker samtidigt: dels bör du vara dig själv, dels bör du förändra dig och anpassa dig till dominerande normer. Detta speglas i omfattningen av livsstilar som marknadsförs med löfte både om att hitta dig själv och att bli någon annan.

Titeln ÄKTA VARA anspelar på den dubbla betydelsen av ordet vara. Syftet är att belysa hur våra olika sätt att uppträda fungerar som utbytbara varor i ett kapitalistiskt system samtidigt som de möjliggör föreställningen om ett äkta respektive falsk sätt att vara.

Gemensamt för de deltagande konstnärerna är att de från olika perspektiv ifrågasätter hur konventioner inom massmedia, språk, arkitektur, kön och klass formar både vårt beteende och våra föreställningar om identitet och trovärdighet.

Debora Elgeholm (f. 1976, bor i Stockholm) är utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg. I hennes verk, som oftast är videobaserade behandlar hon frågor om psykiska och fysiska förutsättningar för, och effekter av, mänsklig kommunikation. Hon intresserar sig för hur outtalade normer skapas och förändras i olika sociala sammanhang.
I videofilmen Intervju (2006) har hon gestaltat ett scenario som påminner om en mängd olika intervjusituationer hämtade från journalistiken, sjukvården, rättsväsendet och vetenskapen. Platsen påminner lika mycket om ett privat hem i en klassiskt svensk 50-talsarkitektur som en institution. Dialogen är konstruerad utifrån tre böcker - Kärlekens samtal - fragment av Roland Barthes, Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni och intervjuboken Självporträtt av Jean-Paul Sartre. Elgeholm låter en kvinnliga karaktär, spelad av henne själv, bli bärare av dessa mäns åsikter och attityder. Genom att reflektera sig själv genom dessa texter skriver hon in sig i en problematik kring vad det är att vara autentisk.
Elgeholm har medverkat i en rad grupputställningar så som Exposeptember, Stockholm (2006); Lost in translation, Istanbulbiennalen, Istanbul (2005); Iéstat natural, Galleri espai zero1, Olot, Spanien, 2004; OFF LOOP´04, Galleri Hangar, Barcelona (2004); MHN.01 especimenes, Museo de historia natural, Mexico City (2003).

Annika Eriksson (f. 1956 i Malmö, bor i Berlin) arbetar ofta platsspecifikt och har ett flertal gånger inbjudits att göra verk på företag och institutioner. För videon Arbeitswelt (2003) intervjuade hon över 50 anställda vid det internationella återförsäkringsbolaget Swiss Re. Varje deltagare fick välja var i kontorslokalen de ville bli filmade, och ombeddes sedan att prata fritt inför kameran om sig själva, sina jobb och hur de förhöll sig till begreppet "säkerhet".
Intervjuerna åskådliggör samspelet och motsättningarna mellan individ och grupp, och ambivalensen mellan privata och professionella identiteter.
Eriksson har också filmat själva kontorsbyggnaden, och visar hur den vackra och påkostade arkitekturen samtidigt är en strategiskt effektiviserad arbetsmiljö. Det öppna kontorslandskapet i glas och krom ger känslan av en transparent scenografi där allt och alla blir synligt, ett offentligt rum där gränserna mellan individuella plikter och personlig frihet blir alltmer oklara.
Eriksson har medverkat i åtskilliga grupputställningar så som Modernautställningen, Moderna museet i Stockholm (2006), 40jahrevideokunst.de, på K21 i Düsseldorf (2006) och Off the Record, på ARC Musée d’Art de la Ville de Paris (2004). Separatutställningar inkluderar bland annat Eine Probe, Kunstverein Langenhagen (2006); Games Machine, Venedig Biennalen (2003), Arbeitswelt, Kunstverein München (2003) och Sao Paulo Biennalen (2002).

Isabell Heimerdinger (f. 1963 i Stuttgart, bor i Berlin) är utbildad på California Institute of the Arts i Los Angeles. Under sin tid i Los Angeles började hon intressera sig för filmindustrin och skådespelaryrket, och har sedan dess arbetat med professionella skådespelare i olika sammanhang.
I 16mm filmen Love Film (2005) ser vi två skådespelare som aldrig träffats förut agera en sexscen. Scenen är improviserad, ingen regi eller scenanvisningar har angivits förutom att längden måste vara den samma som en rulle 16mm film, dvs tio minuter.
Det som intresserar Heimerdinger är ögonblicken då det blir otydligt om skådespelarna är ”sig själva” eller om de agerar en roll, någonting som hon behandlat också i tidigare verk där processen som en skådespelare genomgår från att förbereda sig inför, och sedan befinna sig i, en roll utforskats. När är det vi ser på riktigt, och när är det ett spel? Kan man överhuvudtaget dra de gränserna?
Love Film utmanar oss att ifrågasätta vårt eget agerande i intima situationer, och huruvida det är möjligt att överhuvudtaget skilja på äkta och falskt eller om den begreppsindelningen i sig är felaktig.
Heimerdinger har medverkat i utställningar på bland annat Kunsthalle Nürnberg (2000); Aarhus Kunstmuseum (2002): Swiss Institute, New York (2003); Rooseum, Malmö (2005); Museum der Moderne Kunst, Salzburg (2005); Camden Arts Centre, London (2005) och Generali Foundation, Vienna (2006).

Saskia Holmkvist (f. 1971, bor i Stockholm) är utbildad på Konstfack. I hennes verk behandlas ofta hur representationer påverkas av olika medier, konventioner, retoriker, förväntningar och maktrelationer. Med andra ord intresserar sig Saskia Holmkvist för hur former av medieringar påverkar det som sägs, hur det sägs och vem som säger det.
I videon Intervju med Saskia Holmkvist (2005) exponerar hon hur upplevelsen av ärlighet konstrueras framför kameran med hjälp av en medietränare. I det 9 minuter långa performanceliknande scenariot får vi följa Saskia Holmkvist bli instruerad i kroppsspråk, artikulation och ögonkontakt som vanligtvis inte förknippas med konstnärlig utbildning.
Det noga inövade uttalandet som upprepas i deras träning som är förlagd till Moderna Museets entréhall beskriver hennes arbete och refererar direkt till den process vi upplever.
Genom att använda både rörliga och fasta kameror skapas olika perspektiv av situationen. Filmens olika visuella språk avslöjar de olika möjligheterna att konstruera en upplevelse av autenticitet men komplicerar samtidigt avslöjandet som sådant.
Saskia Holmkvist har medverkat i utställningar som Modernautställningen, Moderna museet, Stockholm (2006); Represent, Gasworks, London, (2006); Narrow focus, Tranzit, Bratislava (2005); Mörklagd 1+2, Signal, Malmö (2005); Commotion, Picture This – Moving Image, Arnolfini, Bristol (2004).

Katya Sander (f. 1970, bor i Köpenhamn och Berlin) undersöker det offentliga rummet och vilka rollfigurer och beteende som produceras där. I videoverket Televized; I, The Anchor and the Studio (2006) är hennes utgångspunkt TV-studion och nyhetsuppläsarens ambivalenta position.
Genom att ställa frågor till nyhetsuppläsare om hur de uppfattar studiomiljön och sin yrkesroll synliggör Sander hur språkliga och arkitektoniska konventioner och konstruktioner formar en subjektivitet: kan man som nyhetsuppläsare använda ordet ”jag”? Och om inte, vem är det då som talar?
Frågan ställs också i specifik relation till Sanders upplevelse av uppväxten i ett Danmark med först ett statligt mediemonopol på nyheter i TV och sedan en avreglerad marknad. I vems intresse talar en nyhetsuppläsare idag?
Sander deltar i Dokumenta12 i Kassel (2007). Hennes senaste soloutställningar var The Most Complicated Machines are Made of Words på Museum Moderner Kunst Stiftung Ludwig i Wien (2005), In 2053 Malmö will no longer be Swedish på Rooseum i Malmö (2005) och Was ist Öffentlichkeit? på Kunstverein München (2004).

Carey Young (f. 1970 i Lusaka, Zambia och bor i London) arbetar i olika medier, som exempelvis text, performance och video, med frågor kring införlivandet av de privata och offentliga sfärerna i näringslivet.
I videon I am a Revolutionary (2001) ser vi konstnären öva på presentationsteknik med hjälp av inhyrd medietränare. De arbetar tillsammans för att finslipa framförandet av meningen ”I am a Revolutionary”, som tycks vara en del av ett längre tal tänkt att framföras för en icke angiven publik. Meningen tycks referera till ett avantgardistiskt arv, men kan lika gärna komma från en heroisk ledarskapsretorik hämtat från näringslivet, politiken eller anti-globaliseringsrörelsen.
Genom att repetera meningen gång på gång i antal fruktlösa försök att låta trovärdig, försöker Young internalisera budskapet så att hon själv tror på det. För tränaren tycks orden vara helt oproblematiska, likt vilket budskap som helst som kan framföras till publik inom såväl politiken som populärkulturen.
Verket refererar till hur olika sätt att särskilja sig har kommodifierats, gjorts till en vara. Det tycks som om det inte finns någon ”utsida” kvar från vilken man kan skapa sig en kritisk distans, som inte snabbt inkorporeras i kaptialflödet. I am a Revolutionary pekar ut detta problem på cykliskt sätt: konstnären och hennes medhjälpare tycks suspenderad i ett kontinuum av repetition, ansträngning och tro på att förändring är möjlig.
Young har medverkat i en rad grupputställningar så som Exchange and Transform (Kunstverein Munich, 2002), A Short History of Performance, Part II (Whitechapel Gallery, London, 2003), The British Art Show 6 (BALTIC, Newcastle & tour, 2005-2006), Global Feminisms (Brooklyn Museum of Art, New York, 2007) och Moscow Biennalen 2 (2007).

Tillbaka »